Mormor, jag saknar dig.. Ibland slår det emot mig så hårt så jag är svimfärdig och det blir svårt att andas. Jag saknar att krama om din lilla tunna men ack så starka kropp, jag saknar att få leka med din armbåge, att få fjanta med dig tills vi båda är nära på att kissa på oss. Jag saknar ditt skratt, även om det blir tydligare och tydligare och tydligare, de bra minnena stärks och de sista minnena med dig i en ljusblå klädsel i en sjukhussäng, bleknar mer och mer för varje dag. Ändå gör det ont. Då när vi inte visste, hade vi vetat hade vi nog gjort mycket annorlunda. Samtidigt är det skönt att inte veta. Njut av dagen, nuet, så att säga.