Idag är det en jobbig dag. Vi har suttit på sjukan igår och idag för att hålla Hanna sällskap som har problem med gallan och gallsten. Avdelning 11 ligger 2 våningar ovanför Linnea enheten. 2 våningar ifrån det rummet där jag såg dig för sista gången.  Det gör ont, smärtan i bröstet. Jag saknar dig! Jag vet inte om man kanske hoppas på att smärtan ska lätta när man får säga det "jag saknar dig" än funkar det inte. Än sålänge, så här 4 månader senare. Så gör det fortfarande ont. Jag vill höra din röst, krama om dig och bara få skratta med dig. Få sitta i solen ihop med dig medan du stickar och bara lyssna på vågorna. Jag vill uppleva det, minnas det, hellre än den där nyårsdagsmorgonen, när telefonen ringde kl 7 på morgonen, när mamma är i andra änden och säger att "nu är det över" jag vill inte ha de orden i mitt huvud. Jag vill ha bara dig. Jag saknar dig. Jag vågar, fortfarande, inte känna efter. Jag skrattar och lever vidare, skämtar och försöker verkligen se öjuset i varje dag. Visst går det, men jag önskar att vi slapp. Jag önskar vi slapp leva vidare utan dig.