I fredags hörde våran mäklare av sig och berättade att hon hade ett hus till oss om vi var intresserade. Självklart var vi det och i tisdags var vi där och kollade. Vi blev kära. äntligen hade jag hittat det där huset jag längtat efter, den där känslan av att känna längtan till att få ta hand om detta hus. Jag kunde se hur Tuva sprang omkring i trädgården och åt på ett äpple från ett av träden i trädgården. Att Jimmy ligger under sin bubbla utanför garaget i solen och jag som sitter på trappen och njuter av livet. Jag såg allt det där. Klart som tusan att vi skulle ha det här huset! 

Imorgon skulle vi ha skrivit kontrakt. Imorgon skulle vi bli husägare. Idag var jag på Ullared, gick och tittade och plockade på mig fina grejer som skulle passa perfekt hemma, i huset, mitt hus. Har jag blivit så stor? Ja men visst har jag det! 

Ikväll när vi kom hem, hade precis ställt ner påsarna i hallen så ringer mäklaren. 

"barnen har lagt sig i, de vägrar tillåta att det inte läggs ut, allt för att få ut ett högre bud på huset. Jag skäms ögonen ur mig, så här ska det inte gå till. Det är sonens sambo som inte tycker att de ska sälja för den summan vi gett." 

Jag bryter ihop, vet inte vad jag ska ta mig till. Det är äckligt, äckligt hur giriga man kan vara. Att man vill utsätta två gamla människor för denna ytterligare påfrestning, som att det inte var nog med att de ska behöva ta alla sina ägor och flytta till ett nytt hem, de hade hittat en barnfamilj som ville ta sig ann deras kära hus och önskan om en barnfamilj slog in. Så kommer en utomstående, inte ens en släkting och lägger sig i hur vida de ska ta beslut angående Deras hus. Det äcklar mig och jag är så ledsen och besviken nu så jag vet inte vad.

Med detta sagt säger jag nu godnatt.