Idag åkte vi ner t djupvik.. Tungt, väldigt tungt, var var du? Jag kände ju din närvaro så otroligt starkt, att bara stå och titta ut genom fönstret med tårarna rinnandes längst kinderna, det kändes ju i hela mig som att du stod där bakom mig i köket och att du när dom helst skulle säga "Signe, när var det du skulle börja med naglarna," eller nått liknande. Jag stod där vid fönstret med tårarna rinnandes längs med kinderna och föreställde mig så starkt att snart, snart hör jag din röst igen, när det istället är mamma som kommer och håller om mig så känns allt så hopplöst sorgligt.. Fy.. Och morfar, som får blommor, samtal och sms, hela tiden, ni är så högt älskade av vänner och familj, du fattas oss mormor 💔