"Haru ont i föttera' ida?" Med den bredaste östgötskan du kan tänka dig, dessa skämt, dessa meningar som bara du och jag förstod, hur vi kunde sitta och skratta så tårarna sprutade, så att vi nästan kissade på oss. Jag saknar dig mormor, det har nu gått lite mer än en månad och det känns som en hel evighet. Jag spyr på det här! Jag vill inte! Jag är så rädd och ångestladdad inför vårat sista hejdå på fredag.. Hur ska vi orka, jag ska ha din blus och dina stövlar, på så sätt känns du nära mig, men inte tillräckligt! Jag önskar, av hela mitt hjärta att cancer aldrig hade funnits, att du fortfarande fanns hos oss på riktigt, så att jag kunde ringa dig imorgon och berätta om denna mardröm som nu är våran verklighet, sömnlösa nätter, denna enorma känsla som jag inte kan sätta fingret på, den kväver mig samtidigt som hela jag är läskigt tom. Det är en sådan bottenlös sorg som inte går att få fram i ord. 

Mormor, varje dag utan dig, är en plåga, kom och kryp ner hos mig och krama mig, få mig att känna mig som den lilla flickan för många år sedan som så gärna kröp upp i knät för att få lite tröst, i en redan då, tuff vardag. Jag önskar du var här och höll om mig och viskade " allt är bra, det var bara en dröm" en mardröm, som är verkligheten.