Att behöva sakna, i över 1 år har jag saknat henne nu, varje dag, varje minut, lite mindre ibland, lite mer ibland, men alltid denna saknad. För över ett år sedan tog hon sin ryggsäck och begav sig till landet på andra sidan jorden. För 1 år sedan visste varken hon, jag eller någon annan hur länge hon skulle stanna där, dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Och nu har dessa månader blivit 1 år. Hon skulle varit hemma nu, för länge sedan, om jag får bestämma. Men det är hon inte, hon har gjort så mycket det senaste året, hon har upplevt så mycket nya saker och har så många berättelser att berätta för Tuva när hon väl kommer hem. 
Jag saknar denna människa så otroligt mycket, jag saknar att få krama henne, att få ligga i samma säng och prata om allt mellan himmel och jord, läsa våra gamla dagböcker och killa varandra på ryggen. Jag saknar att få skratta ihop med henne, att få vara ledsen ihop med henne, att vara arg ihop med henne. Jag saknar att hitta på saker, jag saknar att kunna ringa henne och be henne komma och sova över när Jimmy är borta och jobbar, jag saknar att kunna komma till henne, och se någon fjollig film ihop, att sitta och skratta åt henne hur dålig hon är på att sitta stilla och se en hel film, jag saknar att rida med henne, jag saknar att åka bil ihop med henne, jag saknar att gå promenader med henne, jag saknar precis allt med denna människa, denna människa som jag inte varit utan på mer än 10 år, det var 1 gång när hon var i samma land för några år sedan, i 2 månader, 2 månader är ingenting jämfört med 1 år. Än är hon inte hemma, men har jag längtat till sommaren förr, så är det INGET emot vad jag gör denna sommar, för jag hoppas att denna spontana människa faktiskt kan känna att hon kan ta och pallra sig hem snart, vi är så otroligt många som saknar henne. Saknar henne så det värker i hela oss. JAG SAKNAR MIN NANNIS. Jag saknar min bästa vän. 

Älskade vän!