365 dagar sedan jag träffade min mormor. Jag hör fortfarande hennes röst i mitt huvud. Det hjälper ibland.. Det får mig att inte känna mig så ensam. Men att inse att det är ett helt år sedan jag såg henne imorgon.. Det får mig att vilja kräkas, varför kan jag inte bara gråta.. Istället är jag stressad, skakig, klumpig och svintrött... Jag går i 110 för att slippa tänka. För att slippa riskera att börja gråta, i rädsla för att inte kunna sluta. Detta är så olikt mig, jag vet inte var ifrån det kommer.