Jag skäms, jag har fått ett sånt dåligt tålamod på sista tiden, jag blir lätt irriterad på Tuva när hon är såhär gnällig som hon är. Ledsen över att "hon trotsar mig" men det handlar ju inte om det Signe, det är barnsligt att tänka så, hon börjar bli en egen individ, varje dag utväcklas hon till att snart kunna stå på egna ben (även i huvudet) hon gör mer och mer saker som hon själv räknat ut att man kan göra och jag känner att jag inte hinner med, jag har fastnat i den fasen där jag kunde göra exakt vad som skulle göras med henne, följa rutiner till punkt o pricka. Därför, nu när hon börjat känna att nej mamma jag vill inte, så blir hon arg, ledsen och gnällig, och som jag nämt tidigare så har fröken ett jädra humör. Det är tufft, det är verkligen skittufft att vara mamma, lika tufft som det är underbart, det är underbart att se det där leendet, det är underbart att höra hennes röst, hur hon tar, klappar och myser, hur hela hon är! Jag älskar henne så det gör ont i mig! Jag hoppas med denna text till mig själv att jag kommer hinna ikapp min lilla flicka. Min dunderduktiga lilla flicka!