Jag minns så väl, att jag låg där i sängen, det var mörkt omkring mig och tårarna rann, jag vet inte var det kom ifrån, det var en sån otäck känsla. Jag hade insett att jag en dag, inte kommer finnas mer. En dag, den dagen kunde varit imorgon eller om 100 år. Jag grät och var rädd, jag var 8 år gammal. Jag ropade på mamma som kom in, hon kröp upp i min säng och hon höll om mig, förklarade att döden är något vi alla kommer erfara, döden är otäck för att vi inte vet så mycket om den, att det är som jag sa att man inte riktigt vet när den kommer. Det är okej att vara rädd men att jag ändå skulle se det som att det faktiskt kunde vara 100 år fram tills att jag tar mitt sista andetag. Jag var 8 år och hade dödsångest. Jag var sjuk, jag hade vägrat äta under lång tid tillbaka, pga rädslan av att kräkas efter en magsjuka. Jag tynade bort. 8 år och jag svälte mig själv. Inte medvetet. Jag var bara rädd. Som 8 år börjar man inse att världen är större än det man blottat med sina små blå. Jag var rädd.