På sista tiden så har jag läst så otroligt mycket om psd(plötsligt spädbarns död) om oförklarliga händelser till varför barnet dör. 

Detta tog hårt, stenhårt på mitt psyke, när Tuva sov i sin säng, så sprang jag o kollade henne stup i kvarten om hon andades, på nätterna låg jag vaken och lyssnade efter hennes andetag. Situationen höll inte. Jag valde då att klicka hem ett andningslarm, för allas skull, den vibrerar om den inte känner av hennes andetag (den fästs i blöjkanen på magen) efter 15 sek, och larmar högt om yttligare 5 sekunder går utan ett andetag. 

Ni har nog redan förstått vilket larm det var som gick imorse... 

Dock, tappar den kontakt ibland, om hon tex sträcker på sig, så magen sjunker in, men det gör inte pulsen ett dug lättare, man är uppe inom loppet på en 10dels sekund! Hon låg och andades så fint, inga tecken på andningsuppehåll. Herremingud så skönt. 

Nu ligger hon här bredvid mig i våran säng, Jimmy har åkt t jobbet och jag ska följa hennes ex och sova lite till jag oxå!

Min fina fina faster kom igår, hon hade köpt en ny fin regnjacka till mig och en fin och skön tröja, bara för att hon tyckte jag förtjänade det! Sen höll hon väl på att ramla baklänges när jag berättade att jag fortfarande travade omkring i min gamla regnjacka som jag fick av henne när vi skulle till England, det var bara det att det är 7-8 år sedan, som vi var där... Den regnjackan har jag typ bott i, den är inte regntät längre och har hål i fodret både här och där. Men nu hänger det en ny, fin, blå jacka där ute i hallen ❤️