Jag anset att känner man sig själv bekväm med att amma offentligt, gör då det! Med respekt för omvärden och sig själv. Är ditt barn hungrigt, ja självklart ska den då få äta. Och om du hänvisar mig till en toalett för att mitt barn ska äta från mitt bröst, som är själva anledningen till att vi har bröst. Så vänder vi istället på det, istället för att jag ska behöva sätta mig på en offentlig illaluktande toalett med mitt barn för att äta för att Du tar illa upp, så tycker jag då ist att du låter bli att stirra, först och främst.. Elr om du nu inte kan låta bli att stirra, gå då själv och ät på toaletten. Så då var de tankarna ur världen. Nu till frågan, hur är det att amma? 

Jag tar det från början, hur det var för mig. För mig var det självklart, kan jag amma så ska jag amma. Och när jag bestämmer mig, ja då jävlar ska det bli så. 

När T väl kommit och hon skulle igång och snutta på bröstet, så kändes det ovant, märkligt och inte alls så självklart, jag kände ju henne inte, knappt hunnit tittat på henne innan hon skulle suga på mina bröst! Den tanken släppte efter någon halvtimme tror jag. När vi väl kom till Bb så kändes det naturligt att låta henne få böka och jobba fram mjölken, även om det skulle dröja lite till innan det kom någon ordentlig mjölk. 

Första 2 dygnen hade jag nästan ingen mjölk, men under dygn 2 rann den däremot till, fy fan en sån smärta, det var som två hårda handbollar, stenhårda och så sjukligt ömma, Tuva fick inget tag om bröstvårtan och jag hade så ont att jag tjöt, det var fruktansvärt. Men jag hade inte en tanke på att strunta i det. Så jag ringer till bb elr bvc jag minns inte, antagligen bb eftersom att jag inte träffat  bvc än, då. Och de bad mig testa amningsnappar, sagt och djort, det hade jag redan klickat hem så det var bara att testa. Plötsligt gick det bättre. Hon kunde tömma ur brösten en aning men ont gjorde det. Varma handdukar om brösten och försöka sova. Vaknar av att det är blött i sängen. Då har ena bröstet läckt ur allt och var äntligen mjukt igen, då var det bara det andra kvar, det krånglade ett tag men efter några dygn yttligare så kändes äntligen amningen okej.

Sen kom såren, brösten är ju inte vana vid denna hårdhänta behandlingen som de faktiskt utsätts för, och små bebisar, ja de kan suga de! Så då var det det som blev jobbigt istället, amörja smörja smörja med Purelan,(👍) sitta och dra bort sårskorpor och död vävnad medan tårarna forsade nerför kinderna, bvc föreslog att jag skulle strunta i amningen om jag ansåg det vara för tufft, hon såg på mig hur jag led när Tuva käkade. Men nej? Alltså, det är väl klart att det inte går 100% bra än? Vi lär ju fortfarande känna varandra, jag vet inte hur det ska vara, det är väl detta man får räkna med vid amning? Tydligen behöver det inte alls vara såhär. Men nä jag skulle absolut amma, jag hade ju mjölk och T fick i sig bra med mat. Vi bökade på och jag grät och drog mig för att amma samtidigt som jag vägrade låta det ta mer än 2,5 timma mellan matningarna. Allt eftersom tiden gick och vi ammade på, med napparna, så läkte brösten, det blev lättare och faktiskt helt okej mysigt. 

När Tuva var två veckor ungefär, så vaknade jag en natt av spänningar och värk i ena bröstet, tänkte att, vad är det nu då? Det gjorde skitont, som om någon drog med knivar på undersidan av bröstet. Gick upp och kollade på bröstet i spegeln, mycket riktigt, rodnad och nästan lite blått på undersidan av bröstet, mjölkstockning. Ge Tuva bröstet och försöka få henne att verkligen suga ur bröstet så att det skulle släppa, kämpa kämpa kämpa, hon orkade inte äta ur bröstet ordentligt och jag ringde 1177, jag hade börjat få feber. Berättade läget och när jag nämde feber blev de oroliga och bad mig istället ringa bvc. Ringde bvc, hon påtalade att jag gjorde helt rätt, mjuk massage, amma ofta och hålla bröstet varmt, inget konstigt med feber. Därefter väntade ett dygn med influensakänningar.. Det var  v i d r i g t! 

Men det släppte vart efter och efter det införskaffade vi oss en amningspump. Så varje gång därefter som jag kände av de där otäcka spänningarna, så pumpade jag ur ordentligt. 

Vi körde länge med napparna då hon inte fattade hur hon skulle ta bröstet om hon inte hade napparna, osmidigt och obekvämt, mjölk överallt, men de var overderliga! 

Vart eftersom lurade jag henne att ta bröstet utan napparna och sedan dess har amningen funkat kanon. Hon är så duktig min lilla onge!

Att amma är ingen dans på rosor, kom ihåg det och är ungen hungrig, ge då maten som serveras, om det så är från en flaska elr ett bröst! Och om det stör någon, hänvisar jag då dig till toaletten elr varför inte bara kolla in din egen mat!

Sen ska jag säga att jag sitter inte på en resturang och ammar, men det är för min egen skull, att jag inte känner för att sitta och visa mina bröst för allt och alla, och även för Tuvas skull, då fröken är väldigt intresserad av omgivningen och kan inte riktigt koncentrera sig om hon får annat att titta på.