Det är inte klokt! Att man kan känna ett sådant pirr i magen av att se på en människa som man känt så starkt för så otroligt länge, att känna denna förälskelse den första tiden var bara självklar, att få känna den där pirrande känslan efter nästan 3 år ihop är helt underbart!
Att få bära en ring som bevisar att han är min, att få bära hans barn som är hälften jag och hälften han. Det är en sådan obeskrivlig lycka! 

Han är så fin, så ödmjuk och så underbar! Visst kan han reta gallfeber på mig, han kan göra mig så besviken stundtals men aldrig någonsin skulle han göra något fel, med flit, han är bara lite tankspridd och det gör de små sakerna så fjuttigt små emot vad han ger mig varje dag, varje leende, varje kyss, varje ord. Älskade karl!