Idag saknar jag henne lite extra, min tokiga lilla loppa! Det var 14 dagar sedan jag fick klämma på henne, skratta med henne och äta en god frukost med henne.. 

Jag saknar min Amanda! Men det är okej! Det är okej att sakna, för jag pratar med henne, på fb, läser hennes reseblogg, och ser hennes bilder. På så sätt känns det inte som att hon är så fruktansvärt långt borta.

Och jag är så glad för hennes skull! Så otroligt glad för hennes skull, att honär där, att hon gör detta! Det är hennes liv, hennes drömmar och nu är hon där! Hon lever livet! 

Jag vill då säga att det är hennes drömmar, för just nu, lever vi båda våra drömmar! 

Jag ska ha barn, det är min dröm, mitt stora mål här i livet, jag har alltid ALLTID sagt att jag vill ha barn när jag är 22, våran lilla kommer att komma 3 månader innan min 22 års dag. För mig känns det helt underbart. 

För just nu, lever två bästa vänner, sina liv på milsavstånd, på två helt olika sätt men med samma lycka i bröstet, en längtan efter varandra och en spänning för framtiden!