Tänkte berätta lite hur det gick igår. Vaknade halv sex på morgonen av superkissnödighet, det skvätter till innan jaghinner sätta mig, tänker att nu hår vattnet?! Men nä inte. Istället kommer första värken, sen kommer nästa och nästa! Fem minuters mellanrum och de blir hela tiden intensivare. Jag väcker Jimmy vid halv sju och ringer då förlossningen, avvakta och se, ring när du inte står ut längre. En och en halv timme senare står jag inte ut längre och kände bara paniken över hur fan detta dka gå?! Lär ju inte hunnit öppna mig något på denna korta stund, men det går inte! Så vi åker in. Vidrigaste bilfärden i hela mitt liv... Fruktansvärt! 

Väl inne på förlossningen blir vi mottagna utav Vanja, hon undersöker mig och jag bara väntar på att höra "du är öppen 2cm ni kan åka hem igen" men istället hör jag. Du är helt öppen! Bra jobbat! "Ursäkta vad sa du??"

Så, på med de snygga kläderna och fram med lustgasen! Äcklig var den till en början, sen jäklar blev vi ett riktigt team. Mellan 9-12:57 jobbar jag med värkarna, skriker av smärta, skriker åt mig själv att sluta skrika, du behöver energin! Vattnet går precis innan hon ska ta hål på hinnorna för att hjälpa värkarna på traven, det blev sååå jäkla blött!! Haha! Sen beslutar vi att sätta dropp, då kom ångesten... Japp... Ångesten höll sig inte borta nu heller, trots att jag gjorde så mycket värre saker just då som att ta emot krystvärkar. Men ångesten kom, men det gick himla bra, hon råkade spräcka ådran på handen så det sved skapligt men inget som avskräckte mig, sen satte hon i armväcket, gick hur bra som helst och jag tänkte inte på den, hade annat att tänka på ;)

Sen kom de där krystvärkarna när jag skulle krysta ut henne, och efter varje värk åkte hon upp igen, då kom paniken och uppgivenheten att "nä jag klarar inte detta! Jag är för svag!" Men så, sista krystvärken och efter ett litet klipp så kom hon! Ploffs ploffs! Faktiskt, så kändes det! Och värst var inte att min pullnani blev uttänd till tusen utan jag trodde röven skulle stå någon helt annanstans! Fy fan vilken smärta! Men så var hon där! Herregud, tårar, chock, kärlek! Ett par mörkblåa ögon som spanade omkring sig, en massa hår på det där lilla (stora huvudet med tanke på var ifrån det kom ut) huvudet. 10 fingrar och 10 tår. Världens finaste! 

Sen skulle moderkakan ut, det kom en svag värk ca 2 min efter att hon kommit upp på mitt bröst och något slemmigt gled ut! "Livets träd" haha! Otroligt ful men den har jobbat bra! 

Sen var det dags att sy det lilla Vanja fick klippa, två stygn. Blä och usch men det gick det också! 

Sen gick jag upp o kissade typ direkt, duschade och sen fick vi mackor, cider och saft! Himelskt! 

Hur ohäftigt det var just då, somjag ständigt påpekade ;) så var det ändå häftigt! Åter igen är jag otroligt farshinerad över hur kroppen funkar och vad den klarar!