Panik, svettningar, ångestskrik som fastnar i halsen, tårarna svämmar över. 

En dröm, bara en dröm!

Jag vaknar äntligen upp från mardrömmen, jag har min flicka här bredvid mig, återfår andningen och förstår att det bara är en dröm! 

Dock är detta inte bara en dröm för alla. Jag har hört så många runt om mig som har/haft det så tufft, som fattar omöjliga beslut och som kämpar för varje andetag. Mina tankar går så starkt till mina vänner och bekanta att det blir min verklighet i drömmarna. 

Jag är så otroligt tacksam över att både jag, Tuva och Jimmy är friska! Så otroligt tacksam varje kväll, för att vi fått uppleva denna dag, tacksam på morgonen för att tuva har fått sova gott, även om hon bökar så inte jag får sova så värst, som inatt, tillslut gick vi o la oss i soffan för det var svalare här, Tuva sover fortfarande och jag börjar återfå fattningen efter drömmen! Bara en dröm.