Verkligheten, det såkallade livet, kommer ikapp en när man ligger och tänker. Tänker att min mormor håller på att dö, MIN mormor, min fina älskade lilla mormor, som jag skrattat ihop med så många gånger, som jag varit ledsen ihop med så många gånger, som jag varit arg ihop med så många gåner, min mormor, som har världens mysigaste armbågar, som älskar att skratta, som älskar att prata överdriven östgötska och som är världsbäst på plättar. Allt det där, är snart över, och jag vill bara skrika, aldrig mer, fy vad jag hatar det! Älskade älskade mormor, vad kommer djupvik vara utan dig? Vad ska vi alla ta oss till utan dig?
Det känns som att stå framför ett stup, det känns som att jag snart kommer falla, falla så djupt, hur ska man kommam upp och ut detta stup. Jag vet inte hur man gör, jag vill inte veta hur man gör, jag vill bara att allt ska vara som vanligt, att vi på onsdag packar våra grejer, våra julklappar och åker mot Skyttholmen, som så många andra jular, där alla är samlade, där du sitter med ett glas vin och skrattar ihop med oss, där du får öppna dina julklappar och vi alla hara så kul ihop, som vi alltid har. Detta år skulle ju inte vara mer annorlunda än att Tuva också skulle få vara med, att hon skulle få fira jul ihop med dig, vi skulle ju ha så kul. Vi skulle sitta och diskutera något så ljudligt så vi nästan skrek på varandra men med ett leende på läpparna.
Det gör så ont inom mig, ena stunden känns det som att jag ska sprängas av alla känslor och andra stunden känns det som att jag håller på att drunkna, att jag bara vill sägga mig i ett mörkt hörn och inte komma fram någon mer gång.
Min mormor och morfar, de betyder så otroligt mycket, det är dem som räddat mig så många gånger, de finns ALLTID där för mig, vad det än är så finns dom alltid där med en hjälpande hand. Älskade mormor, vad ska morfar ta sig till utan dig, ni har ju levt ihop så läskigt länge, morfar sa det själv här om dagen, "Vi behöver egentligen inte prata med varandra för vi tänker likadant iallafall, men det vore ju tråkigt om det bara var tyst"
Sedan 19 års ålder har ni hållt ihop, älskade morfar, älskade mormor, livet är fan inte rättvist. Varför ska ett liv avslutas i plågor? Varför ska man behöva ta sina sista andetag av smärta? Livet är tufft som det är, varför ska det behöva va såhär då i slutet. Fy vad jag tycker att det är orättvist. Du skulle kunna blivit så otroligt mycket äldre. Min mamma kommmer snart förlora sin mamma, jag vill inte ens tänka på den dagen då jag står där och säger hejdå åt min mamma föralltid.
Aldrig mer, det smärtar..
Aldrig mer.