Vi myste hela dagen och klockan rann verkligen iväg. Att bara sitta och lyssna på musik, leta och hitta låtar som väcker minnen, vill lova att tiden bara flyger iväg! 

När vi skulle åka hem kom panikskriket igen, hjärtat brast och jag undrade, vad faaan gör jag nu? Jag är själv i bilen, kan inte göra något! Fick stanna stup i kvarten för att lyfta ur henne ur bilen och hjälpa henne, så gott jag kunde, hon slutade skrika när jag höll i henne men vad fasen? Vi måste hem? Jag kan ju inte stå här! En stor rap kom och jag hoppades att det var där skon klämde, icke hon skrek så fort jag spände fast henne igen. Det fick inte hjälpas, vi kunde inte stå där vi stod och hem var vi ju tvugna att komma! Så vi åkte, jag satt och hade ångest för att jag lät henne gråta.. fy fan för kolik! Tillslut hör jag ett brak och hon blir tyst, sen kom lukten, en redig fis hade kommit och äntligen släppte värken och hon fick somna ❤️ Väl hemma började det igen så vi provade pysventilen som vi blivit tipsade om. Det funkade. Hon fick käk och sen slocknade hela familjen. 22:30 en fredagkväll 👍 hela veckan har vi somnat runt 23:30 (jag o jimmy alltså! Tuva somnar 20:30)  men igår orkade ingen av oss att vara vakna längre! Imorse halv nio tyckte Tuva att det var dags o vakna, jisses! Inte mig emot! Snälla, goa lilla unge ❤️ Idag ska vi städa, jag ska hämta hö och ikv är det kalas!