Jag har ett erkännande att dela med er. Till er som verkligen känner mig visste det redan, men här kommer det.
Jag är så otroligt förtjust i tecknade filmer, det finns inga bättre filmer än Disney. Där man får följa en vilsen varelse i sitt letande efter sitt rätta jag, genom alla livets svårigheter, oftast tillsammans med en person som plötsligt dykt upp i karaktärens liv, som plötsligt är en av de viktigaste i livet. De går genom eld o vatten för att kunna vara tillsammans, kärleken som utspelar sig i dessa filmer är så otroligt vackert att få ta del av, o det härligaste av allt är att jag bara flyter med och tänker mig in och känner med dessa varelser som om det vore jag som var den där vilsna lilla flickan som sökte efter svar. Och det bästa av allt, är att i sagornas värld finns det alltid ett lyckligt slut, hur overkligt o svårt livet just varit för dem, kan de se det ljusa och ett lyckligt slut kommer alltid.
Det är väl likadant med en bra bok, har jag hittat en bra bok kan jag omöjligt lägga ner den, då bryts ju bandet som jag byggt upp med denna karaktär, som är jag, just då. Det är jag som jagar den där mystiske mannen som har svaret på så många frågor i mitt liv, som då egentligen är någon annans.
Frågan är, är det så fel? Att vilja fly undan verkligheten ibland, jag menar, ibland är ju faktiskt verkligheten bättre än vad den är i sagornas värld, då får man njuta av det, och då njuter man alltid lite extra. T.ex. När man kan få krypa upp i sin säng, där ens finaste skatt befinner sig, tittandes på ett värdelöst tvprogram med telefonen i handen letandes efter nya bildelar. Men trots det, så gör man det med ett leende på läpparna, för i min saga så älskar jag de stunderna. Det lugnet jag känner när jag kan vara mig själv, med en person som har hoppat på mitt tåg och jag hans, mitt i livet. Det är värt allt.