Tänk, vad livet kan förändras, vad man själv förändras. Man måste mogna i sig själv för att våga tro på vad det är man själv tycker om, man växer i sig själv och det finns ingen annan som tycker tänker eller vill va som mig, det är bara jag! Och så har vi dig, du lilla Håkanbråkan, som jag haft i mitt liv så länge. Du var som pojkarna i klassen, lika irriterande som en liten pojk på 7 vårar, den där rösten som inte höll en ton, jag vill bara springa där ifrån när jag hörde din röst, men tänk vad mycket som kan förändras, du är fortfarande den där lilla irriterande 7 åringen, men ändå inte, för nu är du den finaste jag vet, din falska stämma som får hela mig att vilja sprängas, dina texter som gör mig så sorgsen samtidigt som jag blir så lycklig, det går inte beskriva, dina lockar på ditt huvud är de mest perfekta och ändå är du 39. Du är en konstnär Håkan, ingen annan kan va som du, hur många det än är som vill vara det så finns det ingen, jag vet ingen som har gjort så många bra låtar, alla dina låtar är bra, man lär sig älska, och det måste bli fel för att man ska kunna tycka att det blir rätt. 
Vi ses snart Håkan, vad jag längtar efter dig! 

Gör min sommar till den bästa, tillsammans med dig, och många andra! Vad jag längtar!
Det är så många minnen som gör att jag nästan kriverar samtidigt som jag bara vill resa mig upp och springa ett maraton, tänk. Älskade lilla Håkan! 

Vågorna dom krachar över dig och mig.