I helgen jobbade jag medan alla andra firade midsommar! Men det gick bra! Jag tog med mig Wilma, mamma fick vara kattvakt medan jag jobbade 13-21:30. När jag kom hem igen fick vi och satte oss på altanen, och då smet Wilma med ut, och vi tänkte att, hon lär ju inte våga gå så långt, hon lär ju bara vara på altanen, men icke, hon hoppade ner från altanen och kollade läget på gräsmattan, sen va hon borta! Vilken panik jag fick! Mitt lilla hjärta var borta! Vi gick och ropade och ropade, men hon fanns ingenstans, klockan blev 23, klockan blev efter midnatt, fortfarande ingen katt. Vi fick gå och lägga oss för jag skulle upp och jobba vid 7 på morgonen igen. Jag kunde inte slapna av, jag låg och tänkte på var hon kunde vara, jag tänkte att alltingen har hon jättekul! Eller så har det hänt något, min lilla skrutta! Kom hem. Jag var uppe och ropade på henne stup i kvarten och tillslut ringde klockan igen, jag hade inte sovit en blund. Men det var bara att åka iväg till jobbet, klumpen i magen växte och växte och jag ringde mamma stup i kvarten för att fråga om hon hade synts till. Icke, "Vi får inte ge upp, än" Åhh.. Än! Hur ska jag klara detta! Jag orkar inte! 
När jag kom hem igen var jag igång igen och ropade, letade och letade. Tårarna i ögonen steg mer och mer i ögonen och rösten sprack ständigt! Gick in igen, med tunga steg. Mamma föreslog att jag skulle gå ner till cykelbanan och leta.. Jag tänkte bara "åh vad fan skulle hon göra där..." Men men sagt och gjort, jag gick ner till cykelbanan, fick syn på mammas katt Beijliz. Gick sakta mot honom samtidigt som jag gick och ropade på Wilma, rätt som det var hör jag ett MJAAOOOOO, och tänkte direkt, det där var min lilla katt! Wilma! Wilma! Var är du hjärtat?! Mjaaaow mjaow mjaow! Hon blev som tokig, men jag såg henne inte, jag sprang upp på cykelbanan och hör att ljudet kommer inte ifrån marken, utan jag tittar upp och ser henne sitta i ett träd, ca 2.5 meter upp. Alltså så högt så jag inte kunde nå henne, och hon vågade inte komma ner, hon skrek och skrek, ville verkligen att jag skulle hjälpa henne ner, men jag kunde ju inte! Jag började ringa mamma och hon svarar inte! Panik igen. Men så går grannen förbi och jag ber honom hämta en stege. Stegen kommer och jag får ner min lilla rädda, insjunkna lilla katt, smutsig och uppjagad. Åhh, vad overkligt det kändes att hålla i henne igen. Mitt lilla hjärta! 
Hon var hos mig igen, hon gick inte ifrån oss en sekund när vi väl kom in, alltingen var hon hos mig eller hos mamma, vilket kändes bra, eftersom att jag skulle tillbaka till jobbet. Innan det var jag tvungen att sova, jag var så trött. Jag hittade henne bara 50 min efter att jag slutat jobbet. Så jag kunde sova 2 timmar innan det var dags att jobba igen. 

Äventyr som satte nerverna utanpå kroppen för oss alla inblandade! 
Känns underbart att ha henne hemma igen!