Jag sitter här och funderar, varför man/jag är så rädd för mörkret. När man står i ett rum som är ljust, som man sedan släcker, varför kryper ett obehag upp över ryggen och får ens hjärta att slå några extra slag, när man nyss sett rummet, man vet att det inte är något farligt, överhuvudtaget. Så varför känner man ändå denna panik?
Det är något av många tankar som snurrat i mitt huvud idag, efter alla timmar i bilen. Jag har precis blivit klar med mitt pass nr två och ska snart åka hem och krama om min älskade sambo som haft en riktigt tuff dag.
Imorgon ska vi fira min lillebror som fyller 19 år, han ska firas genom en runda på stan, där det innefattar middag och shopping, sen avslutar vi dagen med att åka ner till djupvik, där mormor och morfar har kommit hem efter mormors första cellgiftsbehandling för denna omgång. Vi får göra dagen till så bra som möjligt.
Håll mörkrädslan borta för snart kommer mörkret krypandes, solen går ner redan vid 22 nu för tiden. Det går fort utför men en bra sommar har vi trots allt!
Ta hand om varandra.