Ibland har vi alla dessa små spöken, som bara kastar sig över oss och tänker på ett sätt som är egoistiskt på fel sätt, ni minns att jag tycker att det är helt okej att man är egoistisk, men som med allt annat så ska det vara i rätta mägnder. Jag kämpar dagligen med besvikelser, som jag får kastat rakt i ansiktet, som någon säger eller gör, så blir jag nästan gråtfärdig men om jag får chansen att tänka efter, varför reagerar jag såhär, varför blir jag upprörd över detta. Tänk hur den andra människan känner, eller vad den ville förmedla innan du aggerar med taggarna utåt. Ett exempel: Jimmy ringde nyss och sa att han skulle ut och festa med grabbarna imorgon kväll, då en av hans barndomsvänner kommer hem ifrån Skåne. Jag känner genast ett sting av besvikelse, och tänker, jaha? men jag då? Varför får inte jag följa med, eller vad ska jag göra? 

SKÄRPNING: 
Det är tur att jag har en sambo som både är lite döv ibland över hur min reaktion blir och som är så öppenhjärtad att inte lägga onödig energi på det utan låta mig få den lilla stunden jag behöver så jag kan samla mig och skälla på mig själv innifrån. När vi sedan lagt på sitter jag tyst och tänker. Klart som korvspad att Jimmy ska festa med sina vänner! Hur många gånger har inte jag åkt och festat och han har varit kvar hemma, jag får ju helt enkelt hitta på något annat, själv! Så svårt är det ju absolut inte! Jag har ju också vänner! Då kan jag passa på att umgås med dem! Perfekt! 
Känner du någongång som jag? Jag är glad när jag får den där extra minuten att tänka efter, och det är nog inte bara jag som behöver det! Jag har då även chansen att be Jimmy om ursäkt för att jag lät sådär! 
Tänk innan du reagerar! 

Och det är ingen besvikelse om du inte tar det som det.