Här sitter jag, på Åstugan, ute på landet, jag jobbar min fjädre natt i natt och längtar efter min säng! Jag sitter och kollar i min gamla bilddagbok, det är så otroligt mycket olika känslor som dyker upp, beroende på vilken period som jag var i, i livet just då. Tänk vad mycket som har hänt med mig på så kort tid, jag är ju vuxen nu, jag får ont i magen över hur mycket bekräftelse jag sökte när jag var ung, fem sex bilder dagligen på den där bildagboken, bilder på mig själv, som jag la ut ständigt, ihop om att få så mycket bekräftelse som möjligt!
Jag är en sån tjej tror jag, jag vill känna mig bekräftad, jag lapar i mig det, men på sistone kan det vara att jag själv kan bekräfta mig med att, nu har jag gjort ett bra arbete, jag får en komplimang, inte för mitt utseende utan för ett jobb jag utfört, någon tjänst jag gjort för någon gammal som blir tacksam, det är värt så mycket mer än en anonym kommentar på bilddagboken om att jag ser "förbannat het ut". Idag tänkte jag när jag läste såna kommentarer, är det ens en komplimang? "Förbannat het", ja stackars oss som inte hade bättre orförråd på den tiden, då kunde jag skriva "jag älskar dig" till nästan vem som helst, jag hade givit en utmaning under en bild om den löd "Jag slår vad om att du inte vågar säga: Jag älskar dig, till mig. Alltså va? Varför ville jag höra detta från någon som jag inte ens kände? Det är först nu, 4 år senare, som jag har fått chansen att förstå vad de tre orden betyder, för mig, de betyder så mycket mer än vad någon annan kan beskriva, de är så långt ifrån alla andra ord som man kan komma. Det är inget man vill höra från en främling eller en bekant, för det betyder inget, det är missbruk av de finaste orden som en människa känner till!

Tack för att jag fick chansen att mogna och växa upp! Tack för att jag fick träffa mitt livs kärlek och lära mig vad älska var för något.
Något jag blir förvirrad över mig själv är att jag kunde skriva så djupa texter ibland, och sen när jag bara skulle skriva något till någon, då blev det så falskt, jag förstår inte. Jag var en förvirrad liten tonårstjej på 16 vårar! Här kommer lite texter som jag fick ur mig, bör tilläggas att de är långt ifrån positiva, men under 16 och 17 års perioden i mitt liv, svackade det mycket neråt!

"Jag vill bara gråta ut det svarta och tomma inom mig.

Jag vill bara gömma mig och glömma allt som händer runt om kring mig.
Jag vill försvinna in i intet och aldrig synas igen.
Det svarta gör ont och värker.
Det känns som de sprider salt i mina sår."

 

 

"jag är trött på det här nu. Jag vägrar må så här, jag vägrar göra mig själv till den jag är! jag har fått mitt liv för jag ska göra någonting bra med det inte kasta bort det genom att gå omkring och gråta hela tiden. det är något jag verkligen vägrar göra. efter att ha lyssnat på låten 275 ggr eller något liknande förstod jag att det går inte hålla på som jag gör just nu.
Jag ska vara den glada flicka som jag var en gång. jag SKA ta mig tillbaka till henne och jag ska njuta av det!
jag tänker inte göra som min pappa och sitta och titta på när livet passerar aldrig att jag tänker göra det! jag ska se det ljust och se dagen som den gåva som den är.
Förlåt till dem som fått höra på mitt gnäll. Jag lovar jag ska bli den jag en gång var. och jag ska börja nu!.
Tack alla som finns och ställer upp även om jag är en tråkig prick men det ska det faneimig bli ändring på! för på måndag fyller jag 17 år och den dagen ska bli hur bra som helst! lika så i helgen ska det bli helt otroligt bra, för vet ni? ingen dag är sig den andra lik (:
Ta dagen som den kommer och gör någonting bra av den!

HOLD YOUR HEAD UP HIGH AND THIS PIAN WILL DIE!"

 

 

"jag önskar jag kunde fly, kanske till och med flyga, flyga bort från allt, allt man vill slippa. Få känna vinden i håret och känna sig fri.
jag säger bara om.
Jag vill så gärna, jag vill så gärna slippa allting och bara få sova, blunda och försvinna, jag ser ingen, ingen ser mig.
Kraften jag hade när jag vakna försvann lika snabbt, glädjen jag hade när jag somna är som bortblåst. Borta.
var ifrån kan jag åter finna kraften och skratten.
jag önskar jag var liten då bekymrerna var små, så jätte små jämnfört med nu.
jag önskar jag kunde blunda och slippa se, hoppas på att ingen ser mig... hoppas."