När man vet, när man känner det i hela kroppen, att man har hittat hem, när alla misslyckanden i livet inte alls blir lika stora, för jag vet att jag aldrig mer är ensam om att bära det svåra, jag vet att jag har hittat min vän här i livet, som jag vill leva med, som jag vill uppleva saker med, jag kan vara mig själv och jag behöver inte vara kalasglad hela tiden, jag får gråta och skrika och vara arg, jag får låta mina tårar rinna öppet för jag vet att han älskar mig för den jag är, i alla lägen, och jag älskar honom, så det gör ont i kroppen på mig, andningen nästan täpper till och jag vet knappast var jag ska ta vägen, jag blir så otroligt lycklig över att få hålla just honom i min hand, känna min hand i hans. 
Innan det blev Jimmy och jag, på riktigt, så hade vi redan varit kompisar i ungefär 1 och ett halvt år, och under den tiden bråkade vi så att jag trodde att vi skulle slå ihjäl varandra om vi kom för nära varandra då, men ändå höll vi ihop, alltid, vi gled inte isär, och när någon av oss hade det svårt så fanns den andra där, jag minns att jag kunde skrika på honom för att jag ville att han skulle förstå vad jag menade, han kunde ignorera mig men sedan inse att det jag sa var sant, vi var så ärliga och det var nog det som grunda det, det var inget konstigt, vi var ju näst in till bästa vänner redan från start. 
Jimmy får mig att känna mig trygg, med mig själv och med mitt liv, allt är så mycket lättare när man är två om allt. 
jag skulle bara vilja avsluta med att Tack älskade du, för att du hjälpt mig upp på fötter, jag vill vandra mitt liv, med dig, hand i hand längs hela vägen. 4 månader  och två dagar, wihu! det är så mycket kvar! :')