Alla har alltid sagt att min mamma och pappa inte vet hur det är att ha barn, för det var aldrig några problem med, vi var friska och allmänt över snälla jag och min bror. Vi fick gå på dagis det sista året innan skolan skulle börja mest för att vänja oss vid hur det skulle se ut imon en snar framtid. Vi har haft en sådan himla tur som fått slippa sitta på ett dagis dagarna ut, vi har fått chansen att bygga upp en stark relation till våra föräldrar. Vi var barn som slapp ligga och skrika av smärta för att någonting var fel men ingen visste vad. Vi hade tur att få bli älskade av båda våra föräldrar, vi hade turen att få leva ett liv på det näst bästa sättet, för när den dagen kom, då min mamma och pappa inte skulle bo ihop längre, så fick vi det näst bästa vi kunde få, vi hade inte längre en familj som älskade oss, vi hade två. Någon sa en gång på en skol avslutning, att kan man inte få det bästa, så är det näst bästa det absolut bästa, min mamma tog till sig och lärde oss att inse att det var bäst så här medan min pappa fortsatte att älta ner sig i att han förlorat sitt liv, när han i själva verket förlorat mamma. Han hade allt han hade oss. 
Saker och ting förändras, jag är lycklig med min lilla familj. Jag, min bror och min mamma, vi kan klara allt, för har vi klarat allt hitills så klarar vi allt. Även om vi inte har all världens rikedom så är vi ändå rikast av allihop! för vi har den starkaste relationen som man kan tänka sig till varandra, min mamma är min bästa vän, och jag älskar henne!