men jag vet att jag klarar det mesta, jag mamma och lillebror, vi har klarat allt de svåra genom alla år, vi kan fortfarande klara det. Frågan är bara när det blir bra.

Frågan är hur mycket ska man behöva klara av..

Jag och min mamma har en väldigt bra relation till varandra, vi bråkar nästan aldrig och är mer som bästa vänner än som mor och dotter, självklart är vi det också men ni fattar vad jag menar..

Min mamma vet nog det mesta om mig, mer än vad många av mina vänner gör. Jag vet det mesta om henne, faktum är att hon är min bästa vän. jag älskar min mamma!

Det jobbigaste som finns är att se/höra att hon är ledsen. som för några år sedan.. när allt blev kaos, jag har aldrig sett henne ge upp. Hon har alltid varit den starkaste människan i min värld, jag kunde inte tänka mig att hon kunde gråta tills hon inte orkade stå upp längre. Men efter det som då hände så vet jag, jag vet att även den starkaste inte orkar allt. Därför vill jag inte att vi ska hamna där igen. Jag klarar inte av att se min mamma ledsen, likadant med min lillebror. Det går inte ihop att de gråter! att jag gråter är inget ovanligt, jag gråter minst en gång i veckan av den ena och andra anledningen. Jag tycker det är skönt att gråta men när man ser mamma eller lillebror gråta så ser de så otroligt plågade ut så hela jag vill vända ut och in på mig själv för att få dem må bättre.

Min familj.. Mamma och lillebror, den är inte stor, men de är de finaste jag har.

jag älskar er

jag älskar min släkt, mormor, morfar, farfar, faster, kusiner, mostrar morbröder, tack för att ni finns. Tack!

jag är så oerhört tacksam över att jag har er. jag är stolt över er alla.