jag gick ut till dom en gång i timmen och kollade till henne, vid halv tolv var hon i full gång, och jag såg ett huvud och två ben, precis som det ska vara. sen hände det inget mer, hon tog i och tog i men inget hände, jag tänkte att va fan tänk om det är ett bakben ist. Jag började få panik, riktig panik, efter 40 minuter var jag helt väck, inget hade hänt och jag bara stod där och kippade efter andan. Det finns nog ingen gång man känner sig så maktlös som vid en fölning... Zarah fick till slut komma och när hon kom vart hon med orolig att det kanske var ett bakben, så hon åkte och hämtade pappa. De minuterna när jag stod där och väntade och kunde bara titta på hur ont stackarn hade och bara kunde föreställa mig hur fan vi skulle få ut ungen, sen kom dom tillslut och då när vi drog ut den låg den helt rätt... bara det att den andades inte längre...

det blev ett litet sto med vita fram fötter...

ett litet sto med ett svagt hjärta.

.

R.I.P

.

det var lugnt värsta natten i mitt liv.